Jag vaknade i morse av att Lydia ringde och var helt galet lycklig. Varför kan man fråga sig? Jo hon hade vunnit någon tävling på radion så hon skulle få prata med Backstreet Boys och ställa en fråga. Så hon var så där nördigt glad som bara en 22-åring som egentligen alltid kommer vara 11 år kan vara. Jag skulle gå upp i alla fall så det gjorde ingenting att jag blev väckt. Tvärtom betydde det att jag hann rida innan jobbet så det var jättebra.

Så jag åkte till stallet och fastnade vid boxen bredvid Blondies där det nu bor ett litet litet stoföl som föddes i natt. Det finns inget sötare än nyfödda föl som lite halvblindt vinglar omkring och letar efter mat på fel sida av sin mammas mage. Man kan stirra på dem i flera timmar! Men det hade jag inte tid med så jag hämtade Blondie i hagen i stället.

Eftersom det inte var någon i stallet förutom jag bestämde jag mig för att rida på paddocken, det gör jag bara om ingen ser mig! Jag lade upp några små minihinder bara så Blondie skulle få ha lite roligt. Men jag hade bara hunnit till galoppen i uppvärmningen när mobilen ringde. Det var min chef Kerrie som undrade var jag var någonstans. Jag var nämligen helt säker på att jag skulle börja jobba klockan tre men tydligen var det klockan 11. Så jag fick hoppa av, slänga ut stackars Blondie (som inte fattade nånting) i hagen igen, gasa hem, duscha jättefort och åka till jobbet. Kom bara 2 timmar för sent!

SÅ JÄVLA KLANTIGT!